Hej och hå vad det går...

Här sitter vi en lördag eftermiddag jag och min Oscar. Han sliter med läxor och jag sitter brevid mest som ett moraliskt stöd, för han klarar sig alldeles utmärkt själv. Inte behövs det mycket övertalning för att få honom att avbryta datorspelandet för att komma och göra läxorna heller. Jag tror faktiskt att för första gången i hans liv är det lite, lite kul att studera. Även om jag anser att Rye Middle School är värsta koncentrations lägret så får jag erkänna att de måste göra någon ting rätt som lyckas få min son intresserad av att anstränga sig och lära sig nya saker. Det handlar om att skolan faktiskt anpassar uppgifterna helt utifrån Oscars nivå. Det är inte så att alla gör exakt samma uppgifter utan det finns en mängd nivåer för olika elever. På så sätt blir skolan mer individanpassad. Oscar ser också att det inte finns något annat val än att kämpa på och göra sitt allra bästa. Alla andra gör ju det och ALLT följs upp!

Själv har jag haft fullt upp den senaste månaden med att ta hand om besökare. Först var det svärföräldrar som var här i 2 veckor och nu har vi kompisarna Tingvall här i 10 dagar.
Det är verkligen jättekul att så många vill komma och hälsa på men samtidigt är det en ganska stor ansträngning på vårt familje/vardagsliv att hela tiden ha folk som kommer och bor med oss. Och det är ju just det att allt blir så himla trevligt, man åker runt, turistar, shoppar och myser men hinner liksom inte med vardagen som ALLTID kommer ifatt en ändå...

Från och med nu stänger vi pensionat Collins för en tid framåt och när vi öppnar igen kan man bara boka in sig kortare perioder. För det pågår nämligen djupgående renoveringsarbete bakom fasaden...

Hur gör man?

Hur gör man för att få tiden att räcka till allt det man vill göra? Jag menar vad är det för fel på mig som STÄNDIGT lider av tidsbrist och ALDRIG hinner allt som jag tänkt mig? Jo jag fattar att jag är en hopplös tidsoptimist som har alldeles för höga mål och krav som dessutom är helt usel på att planera och organisera tillvaron men ändå, JAG JOBBAR JU INTE!!

Hur gör man för att bli mer planerad och organiserad som människa? Hur gör man för att få ut maximalt av sin tid? Alltså om jag bara visste!!

Nu har allt dragit igång igen. Barnen är i skolan till kl 15.00 och jag härjar runt på dagarna för att hinna med träning, tvätt, städning, shopping, matlagning, gäster och annat socialt umgänge(vilket sällan hinns med) Tis, ons, tors är det Tai Kwando eller klättring sen är det läxor i ca 1.5 timme.

Hej och hå vad det går. Det som inte går så himla bra är mina studier eller mina ambitioner att komma igång och måla eller syssla med något annat kreativt. Jag vill, jag vill, jag viiiilllll så mycket men hinner så lite!!!

Så hur gör man?

Dyrköpt läxa!!

Snart 40 år och man tror att man känner sig själv. Icke!!

Det var det här med att skaffa hund som kändes så otroligt rätt. Det var inget överilat, impulsivt beslut. Jag har tänkt på det i flera år. Barn och djur är en underbar kombination har jag tänkt, barn ska växa upp med djur har jag tänkt, det blir bra för barnen att ta lite ansvar, för oss som familj att bli mer aktiva, komma ut i naturen har jag tänkt.

Jag har inte tänkt så mycket på det faktum att man blir mer låst, att det blir som att få ett litet barn med oändligt mycket behov av omvårdnad, kärlek, träning osv. Eller jag har nog tänkt på det men inte sett det som något problem. Otroligt naivt jag vet!!

Så fick vi hem denna fantastiska hund. Hon var så söt och kärleksfull. Lite skadad i själen av sitt tidigare liv som vi inte vet så mycket om men ändå superfin. Hon har definitivt potential att bli en perfekt hund men behöver lära i princip allt från början. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hon ville ut hela tiden och jaga ekorrar, hon var inte speciellt intresserad av barnen, hon ville bara vara med mig och hängde mig i hälarna hela dagarna, gick jag ut ur huset gnällde hon till jag kom hem. Hon bajsade inne och kunde aldrig riktigt komma till ro. Jag fick PANIK!! och helt plötsligt kunde jag bara se de negativa aspekterna med att ha hund.

Det blev en känslomässigt dyrköpt läxa för mig. I dag känner mig som ett monster som gjort barnen besvikna men också för att ha utsatt den stackars hunden för onödig stress. Vi önskar Meadow allt gott i livet. Låt henne få en underbar, kärleksfull och tålmodig familj. Det förtjänar hon <3

Tjejsegling, en vitamininjektion som räcker länge..

Det är helt ofattbart att det är september och jag fortfarande går här i sommarvärme med barnen hemma. Jag kan inte vänta till de börjar skolan nästa vecka. Känns som om sommarlovet varat en eeeeevighet och vi är såååå trötta på varandra. Men jag måste ändå säga att det gått över förväntan. Och faktum är att jag alltid drömt om att få vara hemma en hel sommar med barnen utan att behöva pyssla ihop det för att de inte ska behöva vara på fritids eller själva för mycket. Det har varit mysigt men samtidigt arbetsamt. Man kan lugnt säga att sommarlovet är hemmafruarnas arbetstopp.

När jag går här hemma i stök och bök så kan jag inte sluta tänka på den underbara seglingshelgen som jag fick uppleva sista dagarna i Sverige. Det var en så fantastisk avslutning att få segla runt, lugnt och stilla i den vackra skärgården tillsammans med ett gäng supersköna tjejer. Att få ägna sig åt att ena sekunden prata om livets allvar och andra sekunden tramsa och flamsa i 3 hela dagar är som en vitamininjektion för själen som räcker hela långa vintern.

Bara att vara på sjön och i skärgården är en form av terapi och man märker att vi alla(7 tjejer) går in i någon slags själslig resa. Vi pratar och stöttar varandra mycket men var och en har också sina egna tankar och reflektioner som rör sig i huvudet under resan. Vissa delar med sig av sina tankar medan andra vill hålla mer för sig själva men oavsett får vi alla ut enormt mycket av att vara tillsammans i den lilla bubblan som båten blir till.

Det som slår mig är att det händer något med oss kvinnor runt 40-års åldern. Det är starkt, kraftfullt och superhäftigt. Man skulle kunna kalla det för "ladies power" en utveckling av girls power...

Så blir det..

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att ha hund. Ja om man ska vara ärlig så var det inte bara hund jag drömde om, det var hästar, hundar, katter ja allt som var hårigt och gick på 4 ben. Efter en evighet och sjukt mycket tjatande fick jag så till slut en katt av mamma och pappa. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen då vi hämtade Kalle, den katten glömmer jag aldrig(det gör förmodligen ingen annan heller som träffade honom).

Kalle blev kvar hemma när jag flyttade hemifrån. Det gick inte att flytta på den där gamla sura gubben. Det tog dock inte lång tid innan jag hade skaffat min andra katt, Sigge. Världens underbaraste katt som följde mig i vått och tort. Han blev bara 16 år och dog inte långt efter Elliots födelse. Sen dess, alltså 7 år senare har jag fortfarande inte skaffat något nytt husdjur. Jag har varit klok och lyssnat på alla goda råd om att livet är så mycket enklare utan husdjur, att man blir så låst, att man inte kan resa som man vill osv.

Nu när jag inte har alla dessa kloka människor runt mig längre, när ingen ger mig goda råd, ja då har jag gjort den lilla flickan inom mig till viljes och skaffat en hund. På måndag kommer hon, den sötaste av dom sötaste och det ska bli så himla kul!!

Bytt är bytt...

Jaha nu har man bytt liv igen. Det tar bara 8 timmars flygtid så har vi ett helt annat liv i en helt annan kultur. Kontrasterna är större nu när jag vet vad det handlar om. När vi kom hit i Januari visste vi ju inte vad vi hade att vänta. Nu efter en månad hemma i Svergie är det bara att hoppa rakt in i det amerikanska förortslivet igen. Och det är inget fel med det livet, ganska underbart faktiskt. De flesta dagarna tillbringar vi vid poolen. Det är fortfarande runt 30 grader och strålande sol så det finns inget att klaga på. Men ändå har jag längtat tillbaka till Sverige varenda dag sen vi kom hit. Nu börjar det bli mycket bättre och nästa vecka börjar barnen i skolan så då blir jag lite friare och har dagarna för mig själv. Ska bli så skönt att komma in i alla rutinerna igen även om det handlar om läxläsning och ett evigt skjutsande hit och dit.

Den här hösten ska jag fortsätta med både Tennis och Golflektioner. Jag ska också läsa 2 kurser på distans via Svenska universitetet. Jag tänker också försöka mig på något kreativt skapande. Jag blev så himla inspirerad hemma i Sverige. Det var alla inredningstidningar och alla små underbara inredningsbutiker som gav mig massor av lust och ideer att skapa. Vi får se vad det kan bli av det...

En sorgsen dimma runt mitt hjärta...

Tillbaka i Rye efter en helt underbar sommar i Sverige lägger sig en sorgsen, längtande dimma runt mitt hjärta. Det är märkligt hur mycket man kan älska en stad, hur en stad, ett land kan betyda så mycket. Just nu känns det som jag bara vill hem, att livet är för kort för att inte vara där jag helst av allt vill vara. Jag vet att jag låter hopplöst tråkig men faktum är att jag alltid sagt till Paul att jag inte förstår varför vi ska bo någon annan stans än i Sverige som för mig är det bästa landet i världen...

Som tur är har jag helt underbara vänner här i Rye som snabbt gör att jag kommer ihåg hur himla trevligt livet kan vara. Jag hann bara landa så var jag bjuden på tjejmiddag, bokklubbsträff och nya golflektioner. Det kommer så klart att bli ett helt fantastiskt år!!