Dyrköpt läxa!!

Snart 40 år och man tror att man känner sig själv. Icke!!

Det var det här med att skaffa hund som kändes så otroligt rätt. Det var inget överilat, impulsivt beslut. Jag har tänkt på det i flera år. Barn och djur är en underbar kombination har jag tänkt, barn ska växa upp med djur har jag tänkt, det blir bra för barnen att ta lite ansvar, för oss som familj att bli mer aktiva, komma ut i naturen har jag tänkt.

Jag har inte tänkt så mycket på det faktum att man blir mer låst, att det blir som att få ett litet barn med oändligt mycket behov av omvårdnad, kärlek, träning osv. Eller jag har nog tänkt på det men inte sett det som något problem. Otroligt naivt jag vet!!

Så fick vi hem denna fantastiska hund. Hon var så söt och kärleksfull. Lite skadad i själen av sitt tidigare liv som vi inte vet så mycket om men ändå superfin. Hon har definitivt potential att bli en perfekt hund men behöver lära i princip allt från början. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hon ville ut hela tiden och jaga ekorrar, hon var inte speciellt intresserad av barnen, hon ville bara vara med mig och hängde mig i hälarna hela dagarna, gick jag ut ur huset gnällde hon till jag kom hem. Hon bajsade inne och kunde aldrig riktigt komma till ro. Jag fick PANIK!! och helt plötsligt kunde jag bara se de negativa aspekterna med att ha hund.

Det blev en känslomässigt dyrköpt läxa för mig. I dag känner mig som ett monster som gjort barnen besvikna men också för att ha utsatt den stackars hunden för onödig stress. Vi önskar Meadow allt gott i livet. Låt henne få en underbar, kärleksfull och tålmodig familj. Det förtjänar hon <3