Pensionat Collins

Idag är vi så framme vid svärföräldrarnas 17:nde och sista dag här på pensionat Collins. Det har varit både trevligt, lite jobbigt, lite sorgligt men också lärorikt att ha dom här. Jag kan konstatera att om någonting så lär man sig väldigt mycket om sig själv när man bor tillsammans med andra människor som man vanligtvis inte bor med. Till saken hör att vi aldrig bott hos Pauls mamma när vi hälsat på i Newcastle. De enda gångerna vi bott tillsammans är de fåtalet, 2 eller 3 besöken hon gjort hos oss i Stockholm och då har hon inte stannat längre än 1 vecka.

På många sätt är Sheila och John som mina svärföräldrar heter väldigt enkla människor att leva med. De är lugna, stillsamma och väldigt tacksamma för allt vi gör för dom. Å andra sidan är dom lite tafatta och initiativlösa och blir därför sittande i min soffa väldigt mycket. Det stressar mig och får mig att känna som om jag måste hitta på saker åt dom. Eftersom barnen också är lediga blir det väldigt mycket matlagande, fixande och skjutsande hit och dit vilket gör att de senaste veckorna har varit de mest arbetsamma för mig sen vi kom hit.

Dessutom har dessa veckor bestått av mycket kring skolavslutning och andra sociala event så sammanfattningsvis kan man säga att jag har haft väldigt mycket kul men är helt slutkörd och behöver semester från detta hektiska hemmafruliv!!

Något som jag bara måste berätta om är Oscars skolavslutning eller Graduation som det heter här. När man slutar 5 an här lämnar man Elementery school och ska börja Middleschool och det firas med en stor ceremoni. Dagen innan skolavslutningen hade de glassparty ute på skolgården och på kvällen är alla föräldrar inbjudna då själva ceremonin är. Aulan var fint smyckad med glittergirlanger och massor av ballonger. Barnen var uppklädda; pojkarna i kostym och slips och flickorna i sina finaste klänningar. Skolans orkester och kör, vilket typ är alla barnen i 5 an sjöng och spelade och sen var det dags för en evighetslång radda av awards för än det ena och än det andra. Det var verkligen en högtidlig upplevelse och jag tänker att det åter igen visar på vilket stort allvar man tar barnens skolgång här. Även om jag tyckte det var lite överdrivet med alla awards(speciellt eftersom Oscar inte fick någon) så visar det barnen att det lönar sig att anstränga sig. Återigen ser jag på den amerikanska skolans ambitionsnivå med skräckblandad förtjusning...

Oscar fick som sagt ingen award men vi är omåttligt stolta över de skriftliga omdömmen han fick och efter att ha hört allt fint de vuxna säger om honom i skolan. Även Elliot fick fina omdömmen som visar att han utvecklats jättemycket sen vi kom hit. Bra kämpat killar!!!

Ojojoj vad svenska skolan har att lära...

Egentligen saknar jag ord men ska ändå försöka beskriva den fantastiska upplevelse som mötet med "committee on special education" gav mig. För att bygga upp dramatiken ytterliggare ska tilläggas att jag har varit fruktansvärt nervös inför det här mötet och legat sömnlös många timmar de senaste nätterna. Trots att jag försökt förbereda mig inför mötet har känslan av total maktlöshet hängt över mig eftersom jag inte alls vetat vad jag har att vänta. Bara att det är en väldig massa människor med olika titlar som ska vara med och ge sin bild av Oscars inlärningsvårigheter och utifrån det fatta beslut om åtgärder.

Eftersom jag ändå utgår ifrån hur det fungerar hemma i Sverige där man måste kämpa och strida för minsta lilla extra hjälp har jag noggrant skrivit ner Oscars behov och våra krav på resurser. Allt noga formulerat på ENGELSKA... mest nervös har jag varit över hur jag ska kunna argumentera och stå på mig i mötet eftersom det ändå är svårare på engelska och speciellt när man är lite pressad.

I går morse kl 9.00 var det så dags. Vi samlades runt ett konferensbord och det var inte mindre än 9 personer inklusive mig och Paul!! Det var kvinnan som är ansvarig för special undervisning i kommunen, skolpsykologen, Oscars klasslärare, 2 special lärare, en logoped och en annan förälder som har barn med inlärningssvårigheter. De olika specialisterna fick redogöra för alla de tester de gjort på Oscar.

Sammanfattningsvis visar utredningen på att han har en ganska ovanlig profil då han är så pass ojämn i sin begåvning. Han scorar högt inom vissa områden tex visuellt och logiskt tänkande men extremt lågt inom andra. Inget nytt kom upp utan det är ungefär vad vi redan visste men det är alltid så roligt att höra andra beskriva honom. Alla berättar hur mycket de tyckt om att jobba med honom och vilken otroligt fin och trevlig kille han är. Den yngre specialläraren hade tom tårar i ögonen när hon beskrev hur känslosamt han berättat för henne om sin passion för klättring och hur härligt det kändes att nå toppen. Det bästa av allt var ändå att hon flera gånger sa att han har så mycket mer att ge om han bara får hjälp att få ut det. Jag fick uppfattningen att hon var överförtjust i Oscar, såg hans fulla potential och verkligen ville hjälpa honom att utvecklas. De var också imponerade över vilken självkännedom Oscar har och hur naturligt han pratar om sina funktionshinder och beskriver sina känslor.

Hur som helst så var det ett mycket professionellt möte och efter genomgången specificerades en gedigen lista på konkreta mål och åtgärdsprogram helt utifrån Oscar. Allt var redan nerskrivet som förslag från hans speciallärare och av den logoped som testat honom. Lyssna på det här: Det beslutades att på Oscars alla lektioner ska det finnas en specialistlärare som kommer att fokusera på honom och om det eventuellt finns andra som behöver hjälp. Han kommer gå till ett dyslexi labb 4 gånger i veckan, ha en mentor som hjälper honom att organisera och planera sitt arbete och han kommer att få anpassade prov.

I skolan finns också ett par kuratorer som hela tiden är ute bland barnen för att lyssna, stötta och se till att alla har det bra. De sätter ihop grupper och har olika aktiviter efter behov. Just nu har de haft en frukostklubb där barnen kunnat äta frukost och prata med varandra och med de vuxna om saker som hänt eller annat som hänger över dom. Så himla bra tycker jag!

Är det på riktigt?

Nu börjar jag faktiskt på allvar undra om det är möjligt att livet kan vara så här? Ända sen vi kom hit har jag liksom haft känslan av att det här inte är det riktiga livet. Det är bara på låtsas, man kan inte leva på det här viset...men nu börjar det kännas mer och mer som om det är ju det här som är livet! Frågan är bara hur stor kontrasten blir sen när man ska tillbaka till det som är det verkliga livet där hemma.

Låt mig förklara genom att beskriva veckan som gått;
I måndags var jag trött efter en rejält intensiv helg så när jag fått iväg mannen och barnen till jobb och skola åkte jag till gymet och sen var jag faktiskt hemma resten av dagen. Jag städade och pysslade här och hann tom ligga och läsa en stund. På em åkte jag med Elliot till Tai Kwando vilket är ren underhållning eftersom det är en sådan fantastisk bra träning för honom och ledarna är så himla gulliga.

På tisdag var det så expat coffee kl 10.00 med alla trevlig Brittiska hemmafruar och kl 12.30 jobbade jag ett pass i skolan på den sk bookfair(som jag också måste berätta om). På eftermiddagen hade barnen kompisar hemma och sen var det dags att åka med Oscar på Tennis.

Onsdagen började med ett rejält pass på gymet sen gjorde jag och Tina oss i ordning för att åka direkt till en socitets lunch på en av privatklubbarna(som jag också måste berätta om). Snacka om overklighetskänsla! tänk er att folk här betalar 100 000 tals kronor för att att bli medlemmar i "klubbar" som egentligen inte är annat än tjusiga vuxen kollos. Det var i alla fall god mat och väldigt intressant att se hur det går till i dessa sammanhang. Tiden gick alldeles för fort och helt plötsligt, precis som Askungen fick jag kasta mig från det fina slottet till skolan och hämta upp en svettig och skitig unge och åka till Tai Kwando...Kl 18.30 var vi åter i skolan för konstutställning och sommar koncert. Det var alltså utställning av barnens alla fina teckningar och annat konstnärligt de gjort under året i "art class" sen hade skolans orkester och kör(typ alla barn är med) föreställning. Det var som alltid helt fantastiskt och djupt imponerande. Nu förstår man varför Amerikanare är så bra på att prata och framträda.

På torsdag var det så dags för veckans utmaning, min tennislektion!! Jag har fått en riktig hang- up när det gäller tennis. Tycker verkligen att det är skitsvårt! Som tur var fick självförtroendet ett rejält lyft på em när vi sen hade vår golflektion. Golfen går betydligt bättre vilket är helt otippat. Jag började med Tennis för att jag verkligen vill lära mig den sporten. Golfen började jag med bara för sällskapet skull. Det var några trevlig tjejer som frågade om jag ville hänga med och då tänkte jag varför inte?

I går, fredag började vi på gymet för att sen åka till poolen. Där ligger jag ett par timmar med mina 2 svenska vänninor och babblar om allt och alla på SVENSKA!! Efter skolan åker vi tillbaka till poolen eftersom alla kompisar ska dit. Barnen badar och spelar volleyball och vi vuxna(bara mammor) går runt och minglar med alla man känner.

Frågan är bara - Är detta på riktigt???

Livet summerat!

Med det hektiska liv jag lever hinner jag allt för sällan skriva på denna ganska ynkliga blogg. Med ett hektiskt liv kommer mycket att förtälja så därför får jag helt enkelt försöka summera många upplevelser i några ynka rader.

Förra helgen var det memorial weekend här då man egentligen ska minnas och hedra alla de som inte längre är med oss. Jag tror att det framför allt gäller de som offrats" in the name of America" alltså typ soldater... men i själva verket är det en helg som går åt att fira in sommaren. Poolen och grillen kommer fram och alla går man ur hus. Trots att det varit stekhett i många veckor så är det först på memorial day som den officiella sommaren börjar?

Hur som helst så är det långhelg och Paul blev ledig i 4 dagar. Vi drog i väg upstate NY till Kaatskill Mountain. På vintern är det en riktigt bra skidort och nu på sommaren är där ett underbart landskap och natur. Det är så obeskrivligt vackert när man kör uppåt landet. Det räcker med att man kör ett par timmar från Manhattan så är landskapet kuperat med trädklädda berg och kullar. Växtligheten är så tät att det många gånger påminner om regnskogen. Paul hade bokat ett jättefint hotell som låg i skidbacken med gym, jaccucci, uppvärmd utomhus pool och en bar med de godaste Margaritas.

Vi kom upp på fredag eftermiddag efter att ha stannat till på Woodburry common och shoppat lite(Tjohoo!!). På lördagen paddlade vi kajak på en insjö i ett naturreservat. Det var hur läckert som helst att glida runt och titta på vilda sköldpaddor, paddor, bävrar, skitäckliga spindlar och köttätande växter. Efter det käkade vi lunch i världens sötaste hippi by där alla hus och soppkorgar är målade i de gladaste färger och mönster. En helt surealistisk liten by mitt ute i Hill Billy country. Sen var det så dags att bestiga Kaatskill waterfall vilket var en underbart vacker men jobbig och något skrämmande upplevelse. Speciellt när jag ser Oscar balansera högst upp på kanten längs vattenfallets klippa. Jag och Elliot väntade en avsatts längre ner medan Oscar och Paul gick så högt upp det bara gick(till Elliots stora besvikelse). På söndagen åkte vi liften högst upp på berget och promenerade ner vilket var rejält jobbigt för ben och knän. Sen hängde vi vid poolen och baren. På kvällen tände de en utomhus brasa som vi satt runt med våra drinkar medan solen gick ner bakom berget...

Denna helg började med Elliots Tai Kwando kl 10.00 på lördag morgon, sen blev det fotbollsträning, lunch och Poolen. Själv var jag hos frissan på em och färgade de gråa strån som envist sticker upp mitt på huvudet. På kvällen var det så dags för expat gruppens "Summer Party". Barnvakt fixad och det är alltså första gången jag och Paul går ut utan barnen. Behöver jag säga att det var skitkul!! Tänk er själva att man buntar i hop ett gäng, ca 70 Europeer i lokal med fri mat, dricka och en DJ. Jag dansade så att fötterna glödde hela kvällen för att inte tala om dagen efter. Fötter, knän och rygg värkte som om jag var 80 år gammal med reumatism...

På Söndagen var man som sagt lite seg till en början men sen hade vi en jättetrevlig dag tillsammans med Anna, Niklas och alla barnen. Det är verkligen något speciellt att hänga med våra svenska vänner, så himla skönt att få prata med andra som har samma bild av saker och ting. Även om det skulle vara så att vi egentligen är olika så märks det inte här utan vi blir extremt lika när allt annat är så annorlunda...

Inte var helgen slut när Anna och Niklas åkte hem kl 20.00 på kvällen inte! Nej då, då ropade grannarna in oss till sig för ett glas vin och lite snack och så här håller det på i ett...

Ostfralla!!!

Efter 6månader är det fortfarande omöjligt för oss att få till en riktigt god frukost, en sån som kan mäta sig med en svensk frukost. Saknaden efter filmjölk och svensk yoghurt kan ibland liknas vid abstinensbesvär. För Elliot är det helt klart värst, hemma brukade han äta yoghurt och Start ibland både till frukost och kvällsfika eftersom han inte är så förtjust i mackor. Jag och Oscar som är riktiga macktjusare brukar sitta och drömma om en färsk ostfralla eller en leverpastejsmörgås med smörgåsgurka på... Paul som den engelsman han är slevar glatt i sig sina flingor med mjölk varje morgon och tänker inte mer på det. Trots sina 17 år i Sverige blev han aldrig någon inbiten mackätare. Branflakes med mjölk fungerar bra för honom. Själv kan jag lika gärna äta kartongbitar med mjölk.

Nu när vi äntligen lyckats hitta en riktig ost att köpa(Typ Gouda) så är brödfrågan fortfarande inte löst. Vi har provat allt men inte ens på stans finaste bageri är brödet som hemma. Matbrödet som jag bakar själv bir helt ok men eftersom jag inte har någon större reportoar på brödrecept börjar vi tröttna lite smått på även det. Jag skulle verkligen behöva hitta nya lätta recept. Finns det någon vänlig själ därute som kan skicka mig ett recept må tro?
Nåväl vi svälter ju inte. Trots att jag tränar som en dåre har jag gått upp flera kilo i vikt. Det verkar som om det är oundvikligt i detta land ;(

Nu ska jag ta mig en nybakad fralla med ost och lite icetea(eftersom det är 30 grader varmt)och bara njuta :)

Föräldraskap

Veckan som gått har varit extremt varm. Igår när jag hade min golflektion var det 37 grader och svetten bara rann. Det gick ändå över förväntan och jag börjar få lite hybris när det gäller golfen men då har vi ju som sagt inte börjat spela ännu. Vi över bara teknik och olika slag. Sen blir det ju lite extra kul att vi är 4 tjejer som är helt gröna som tramsar och driver med vår Pro mest hela tiden. Han är så där typiskt Amerikansk och talar hela tiden om för oss vilken tur vi har som får lära oss allt rätt från början(tack vare honom...).

I går var jag på ett intressant möte i skolan, "How to get your child prepered for middleschool" typ mellanstadiet. Det är en stor sak här. Det är ca 150-200 elever som ska börja middle school i höst men på mötet var det bara 18 mammor. Ja, bara mammor men det kanske beror på att mötet började kl 9.30 på morgonen? Hur som helst så pratas det mycket om hur svårt det är att börja 6:an, en stor förändring som ställer krav på eleverna. Tex har man inget hemmaklssrum utan alla lektioner är i olika rum. Det är exakt 4 min mellan varje lektion och på de 4 min ska man hinna till sitt skåp, byta böcker och ta sig till nästa lektion. Kommer man försent mer än 3 gånger blir det kvarsittning(på morgonen). Lunchen är 25 min och därutöver har man ingen rast utan som sagt 4 min mellan lektionerna hela dagen. Jag vet att jag tjatar men varför just 4 min???

Min förväntan på mötet var som sagt att vi skulle prata om de här lite mer praktiska sakerna med det visade sig att det skulle handla om transformationen från barn till så småningom tonåring. Lite om vad som händer i ungdomarnas hjärnor och hur de kan bete sig. Det var väl i och för sig helt ok för mig att prata om detta också men det värsta var formen för hur detta gick till.

Efter en kort intro fick vi dela upp oss och bilda två ringar. Den inre ringen skulle vara vända mot den yttre ringen så att vi på så sätt bildade par. Sen fick vi i uppgift att på några minuter berätta för varandra hur det var när vi började mellanstadiet, hur vi mådde, dramatiska händelser, hur vi utvecklades osv. Och hela tiden fick vi med några minuters mellanrum rotera så att vi pratade med så många mammor som möjligt. Och idag funderar jag fortfarande på vad jag egentligen lärde mig?

En viss känsla av obehag dröjer sig dock kvar från gårdagens möte med de andra mammorna. Jag tror att det beror på deras många och ganska hårda åsikter om barnuppfostran. Det var synpunkter på mobilanvändande, tv och datorspelande, hur mycket eller lite aktiviteter som är bra för barnen. Obehagskänslan handlar egentligen inte så mycket om själva innehållet i diskussionerna utan mer om att andra mammor har så stort behov av att framhålla sitt föräldraskap och tala om för alla andra hur dom bör göra. Det var också någon som sa att de föräldrar som borde vara på mötet uppenbarligen inte var där, alltså typ vi som sitter här är redan så fantastiska föräldrar så vi behöver egentligen inte vara här men det är synd att de andra värdelösa föräldrarna inte är här så att de kan lära av oss...

Jag ser också definitiva kulturskillnader när det gäller synen på barn och ungdomar. De tycker tex att det är bra att det inte är raster i skolan för det är då "the bad stuff happens". De tycker också att det är bra om barnen har mycket uppstyrda aktiviteter på fritiden så att de inte går runt och dräller med sina kompisar för det är då "the bad stuff happens". Jag satt och funderade på vad som händer med barn om de aldrig får göra lite "bad stuff"? Hur ska de då utvecklas och lära av sina misstag? och frågan är om det inte kommer ut förr eller senare i alla fall?

Måndag igen!!

Jag fattar inte att tiden går så fort fast jag inte jobbar!!! Men det är klart jag har ju hundra miljoner aktiviteter nu för tiden så det är kanske inte så konstigt att tiden går fort. Förutom Zumban och alla otaliga gymsessioner har jag de senaste veckorna börjat med både golf och tennis.

Man blir ju liksom påverkad av den miljön man befinner sig och här i Rye är alla träningsfanatiker och hemmafruarna springer runt i sina små tennis outfits och då kan jag ju liksom inte vara sämre... Nej någon tennis kjol har jag inte kvalificerat mig för ännu. För att bära en sådan måste man ju i alla fall kunna träffa en och annan tennisboll.

Golfen däremot går mycket bättre. Tycker själv att jag jag har en riktigt snygg posé och bollarna drar iväg rätt bra. Hade väl aldrig trott att jag skulle tycka golf var ok men eftersom det var ett väldigt trevligt tjejgäng som drog igång så ville jag ju inte missa chansen till trevligt umgänge.

Så, jag ligger på plus när det gäller träning men "oh my god!" vad jag ligger på minus när det gäller kaloriintag och det mesta kommer i flytande form. Det är fasiken vad man ska social dricka i det här landet! och varenda glas vin sätter sig direkt på magen. Snart kommer jag se ut som en fyllekärring med smala ben och armar men en tunna till mage!!!