Pumpkin picking!!

Oj vad skoj vi hade när vi åkte upp till Bershire för att vara med om den stora skördehelgen. Det var våra kära vänner, familjen Bradley som hade planerat hela dagen och det gick i en himla fart. Vi hann med allt som de brukar göra på en helg på EN dag. Full rulle blev det... Vi åkte hemifrån kl 8.30 och kom fram vid kl 11.00 lagom till första hölasset som tog oss ut till äppelodlingarna där vi plockade äpplen, klättrade i träden och ojjade oss över den fantastiska utsikten. Tillbaka på gården blev det äppelciderprovning tillsammans med nybakade kanelmunkar. Sen var det in i bilen för att åka till Jiminy Peak som eg är en skidanläggning där de hade utförsäljning av skidor. Både jag och Paul gjorde såklart värsta fynden och har nu nya skidor,pjäxor, ja rubbet. Innan vi åkte vidare måste ju alla såklart åka "the mountain coaster". Än var dagen inte slut vi skulle ju plocka pumpor och majs också. Sen måste vi ju klappa alla bondgårdens djur också. Ja det blev en helt underbar lång och händelserik dag.

Underbar höst!

Det är höst i New York och jag kan bara konstatera att det är helt underbart, min absoluta favorit säsong. Solen skiner från en klarblå himmel naturen är färgad i gula, oranga och röda toner och luften är klar och frisk. Temperatur ligger runt 15-20 grader och luften är klar och frisk. Jag som alltid älskat hösten njuter i fulla drag.

Familjen Tingvall har varit på besök och vi har haft det jättetrevligt. Det har såklart blivit mycket shopping, extra mycket denna gång eftersom de kom med tomma väskor och bara ett ombyte kläder. Det var riktigt roligt att följa deras shopping hysteri. Killarna var också helt tagna av Manhattan och alla skyskrapers och de gillade särskilt mycket att åka skateboard i Central Park.

För oss i familjen Collins blev det lite av en ögonöppnare. Vi tycker ju att det är rätt jobbigt att åka in till city speciellt barnen som inte alls är särskilt imponerade. Besöket fick oss att inse att vi redan har blivit alldeles för hemma blinda och lever ett ganska inrutat Svensson liv här ute i förorten. Det går ju faktiskt inte för sig att bara slösa med tiden på det här viset. Vi måste bli mer upplevelse fokuserade och ta till vara på allt denna häftiga stad har att erbjuda...

Hej och hå vad det går...

Här sitter vi en lördag eftermiddag jag och min Oscar. Han sliter med läxor och jag sitter brevid mest som ett moraliskt stöd, för han klarar sig alldeles utmärkt själv. Inte behövs det mycket övertalning för att få honom att avbryta datorspelandet för att komma och göra läxorna heller. Jag tror faktiskt att för första gången i hans liv är det lite, lite kul att studera. Även om jag anser att Rye Middle School är värsta koncentrations lägret så får jag erkänna att de måste göra någon ting rätt som lyckas få min son intresserad av att anstränga sig och lära sig nya saker. Det handlar om att skolan faktiskt anpassar uppgifterna helt utifrån Oscars nivå. Det är inte så att alla gör exakt samma uppgifter utan det finns en mängd nivåer för olika elever. På så sätt blir skolan mer individanpassad. Oscar ser också att det inte finns något annat val än att kämpa på och göra sitt allra bästa. Alla andra gör ju det och ALLT följs upp!

Själv har jag haft fullt upp den senaste månaden med att ta hand om besökare. Först var det svärföräldrar som var här i 2 veckor och nu har vi kompisarna Tingvall här i 10 dagar.
Det är verkligen jättekul att så många vill komma och hälsa på men samtidigt är det en ganska stor ansträngning på vårt familje/vardagsliv att hela tiden ha folk som kommer och bor med oss. Och det är ju just det att allt blir så himla trevligt, man åker runt, turistar, shoppar och myser men hinner liksom inte med vardagen som ALLTID kommer ifatt en ändå...

Från och med nu stänger vi pensionat Collins för en tid framåt och när vi öppnar igen kan man bara boka in sig kortare perioder. För det pågår nämligen djupgående renoveringsarbete bakom fasaden...

Hur gör man?

Hur gör man för att få tiden att räcka till allt det man vill göra? Jag menar vad är det för fel på mig som STÄNDIGT lider av tidsbrist och ALDRIG hinner allt som jag tänkt mig? Jo jag fattar att jag är en hopplös tidsoptimist som har alldeles för höga mål och krav som dessutom är helt usel på att planera och organisera tillvaron men ändå, JAG JOBBAR JU INTE!!

Hur gör man för att bli mer planerad och organiserad som människa? Hur gör man för att få ut maximalt av sin tid? Alltså om jag bara visste!!

Nu har allt dragit igång igen. Barnen är i skolan till kl 15.00 och jag härjar runt på dagarna för att hinna med träning, tvätt, städning, shopping, matlagning, gäster och annat socialt umgänge(vilket sällan hinns med) Tis, ons, tors är det Tai Kwando eller klättring sen är det läxor i ca 1.5 timme.

Hej och hå vad det går. Det som inte går så himla bra är mina studier eller mina ambitioner att komma igång och måla eller syssla med något annat kreativt. Jag vill, jag vill, jag viiiilllll så mycket men hinner så lite!!!

Så hur gör man?

Dyrköpt läxa!!

Snart 40 år och man tror att man känner sig själv. Icke!!

Det var det här med att skaffa hund som kändes så otroligt rätt. Det var inget överilat, impulsivt beslut. Jag har tänkt på det i flera år. Barn och djur är en underbar kombination har jag tänkt, barn ska växa upp med djur har jag tänkt, det blir bra för barnen att ta lite ansvar, för oss som familj att bli mer aktiva, komma ut i naturen har jag tänkt.

Jag har inte tänkt så mycket på det faktum att man blir mer låst, att det blir som att få ett litet barn med oändligt mycket behov av omvårdnad, kärlek, träning osv. Eller jag har nog tänkt på det men inte sett det som något problem. Otroligt naivt jag vet!!

Så fick vi hem denna fantastiska hund. Hon var så söt och kärleksfull. Lite skadad i själen av sitt tidigare liv som vi inte vet så mycket om men ändå superfin. Hon har definitivt potential att bli en perfekt hund men behöver lära i princip allt från början. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hon ville ut hela tiden och jaga ekorrar, hon var inte speciellt intresserad av barnen, hon ville bara vara med mig och hängde mig i hälarna hela dagarna, gick jag ut ur huset gnällde hon till jag kom hem. Hon bajsade inne och kunde aldrig riktigt komma till ro. Jag fick PANIK!! och helt plötsligt kunde jag bara se de negativa aspekterna med att ha hund.

Det blev en känslomässigt dyrköpt läxa för mig. I dag känner mig som ett monster som gjort barnen besvikna men också för att ha utsatt den stackars hunden för onödig stress. Vi önskar Meadow allt gott i livet. Låt henne få en underbar, kärleksfull och tålmodig familj. Det förtjänar hon <3

Tjejsegling, en vitamininjektion som räcker länge..

Det är helt ofattbart att det är september och jag fortfarande går här i sommarvärme med barnen hemma. Jag kan inte vänta till de börjar skolan nästa vecka. Känns som om sommarlovet varat en eeeeevighet och vi är såååå trötta på varandra. Men jag måste ändå säga att det gått över förväntan. Och faktum är att jag alltid drömt om att få vara hemma en hel sommar med barnen utan att behöva pyssla ihop det för att de inte ska behöva vara på fritids eller själva för mycket. Det har varit mysigt men samtidigt arbetsamt. Man kan lugnt säga att sommarlovet är hemmafruarnas arbetstopp.

När jag går här hemma i stök och bök så kan jag inte sluta tänka på den underbara seglingshelgen som jag fick uppleva sista dagarna i Sverige. Det var en så fantastisk avslutning att få segla runt, lugnt och stilla i den vackra skärgården tillsammans med ett gäng supersköna tjejer. Att få ägna sig åt att ena sekunden prata om livets allvar och andra sekunden tramsa och flamsa i 3 hela dagar är som en vitamininjektion för själen som räcker hela långa vintern.

Bara att vara på sjön och i skärgården är en form av terapi och man märker att vi alla(7 tjejer) går in i någon slags själslig resa. Vi pratar och stöttar varandra mycket men var och en har också sina egna tankar och reflektioner som rör sig i huvudet under resan. Vissa delar med sig av sina tankar medan andra vill hålla mer för sig själva men oavsett får vi alla ut enormt mycket av att vara tillsammans i den lilla bubblan som båten blir till.

Det som slår mig är att det händer något med oss kvinnor runt 40-års åldern. Det är starkt, kraftfullt och superhäftigt. Man skulle kunna kalla det för "ladies power" en utveckling av girls power...

Så blir det..

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att ha hund. Ja om man ska vara ärlig så var det inte bara hund jag drömde om, det var hästar, hundar, katter ja allt som var hårigt och gick på 4 ben. Efter en evighet och sjukt mycket tjatande fick jag så till slut en katt av mamma och pappa. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen då vi hämtade Kalle, den katten glömmer jag aldrig(det gör förmodligen ingen annan heller som träffade honom).

Kalle blev kvar hemma när jag flyttade hemifrån. Det gick inte att flytta på den där gamla sura gubben. Det tog dock inte lång tid innan jag hade skaffat min andra katt, Sigge. Världens underbaraste katt som följde mig i vått och tort. Han blev bara 16 år och dog inte långt efter Elliots födelse. Sen dess, alltså 7 år senare har jag fortfarande inte skaffat något nytt husdjur. Jag har varit klok och lyssnat på alla goda råd om att livet är så mycket enklare utan husdjur, att man blir så låst, att man inte kan resa som man vill osv.

Nu när jag inte har alla dessa kloka människor runt mig längre, när ingen ger mig goda råd, ja då har jag gjort den lilla flickan inom mig till viljes och skaffat en hund. På måndag kommer hon, den sötaste av dom sötaste och det ska bli så himla kul!!