http://svtplay.se/t/149507/jakten_pa_lyckan
Den senaste tiden har jag grubblat en hel del på det här med lycka och tillfredsställelse(det är väl ungefär samma sak va?). Jag har kommit så långt i mina tankebanor att jag accepterar att lycka är korta magiska ögonblick och alltså inget bestående tillstånd som jag trott och väntat på ska infinna sig. Men hur mycket och ofta ska man då känna lycka för att kunna kalla sig lycklig? För det måste väl vara så, för de allra flesta, att det är ganska mycket svett, tårar och hårt arbete för att uppnå de där korta stunderna av lycka? Passande nog har Hanna Hellquist ett bra program på SVT om just jakten på lycka som ger mig bra underlag för fortsatta grubblerier. Jag gillar speciellt diskussionen hon hade med Mark Levengood som anses vara en av Sveriges lyckligaste. Han menar att om man har ett balanserat liv, är en balanserad person så har man bra förutsättningar för att uppleva lycka. Bra sagt Mark! men hur fan blir man balanserad då??
Jag inser att det är ganska lönlöst att grubbla men jag har ju äntligen lite tid över och då ska man väl passa på. Dessutom har jag på allvar svårt att acceptera att jag inte upplever fullständig lycka och tillfredsställelse nu när jag har fått en"time-out" mitt i livet. När jag jobbade var jag frustrerad över allt jag inte hann göra och nu när jag "är ledig" handlar frustrationen om att jag tycker det är tråkigt att inte jobba.
När vi gav oss i väg såg jag framför mig hur jag skulle utvecklas som människa. Jag skulle bli så harmonisk och balanserad och vi, familjen Collins skulle leva lyckliga i resten av våra dagar... riktigt så blev det inte kan jag säga. Jag är fortfarande samma "vill så mycket men hinner så lite" människa som stressar runt för att försöka hinna så mycket som möjligt. Dessutom tycker jag att det är skittrist att sköta markservicen. Det är inte roligt att städa, tvätta, handla, laga mat hela tiden. Nej, någon självklar hemmafru det är jag då inte!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar